Hoppas jag kan sova i natt

Har haft knasig sömn de sista nätterna. Det blir så, jag vet inte varför. Jag som haft så bra sömn hela livet… de sista två åren eller så har jag inte det längre. Fast jag fattar inte varför det skulle ha blivit så? Jättekonstigt, det borde ju ha varit hela tiden, kan jag tycka.

Det verkar följa det bipolära, men jag har inte kommit på hur än. Och det är just därför jag tycker att jag borde haft det typ jämt, just för att det hör ihop med det bipolära – som jag ju haft typ jämt.

Nu har jag varit ångestfylld, låg, energilös och depp i sex veckor. Så plötsligt, de sista tre dagarna eller så, har jag varit totalt mixad. Dessvärre vinner den negativa sidan fortfarande, men den är inte lika kraftig längre. Och med den här mixen kommer den störda sömnen.

Jag vaknar hela tiden. Bara någon liten sekund, men ändå. Framåt tre-fyra-tiden kan jag ligga vaken en stund. Det känns som… som om jag inte är tillräckligt trött för att sova ungefär. När jag sover så här, så brukar jag vakna pigg som en lärka på morgonen också. I morse var jag piggare än på länge, men bara en morgon är inget mönster. Få se hur det är i morgon. Just nu (kl 23.45) är jag i alla fall inte så trött som jag borde vara. Också typiskt, att jag inte blir trött på kvällen.

Irriterande!

 

Bekant kaos

Vilken fot ska jag stå på; vänster, höger, båda, ingen? Jag vet inte.

Vilken känsla ska jag ta fasta på; oron, ångesten, energin, skrattet? Jag vet inte.

Helst skulle jag förstås vilja stå på båda fötterna med skratt och energi, men… det är inte alltid upp till mig att bestämma över mig, förstår ni.

Det här kaoset, med alla känslor samtidigt. Är det det som kallas blandad episod? Jag minns inte. Blandat är ju upp ena dagen, ner nästa. Och upp och ner samtidigt. Nästan lättare med en känsla i taget, även om det då pendlar från dag till dag. Allt på en gång är… en anings förvirrande.

Welcome to the world of bipolarity!

 

FK’s underbara värld…

Jag väntar och väntar på min arbetsträning… Tyckte det hade varit vettigt att grabba tillfället att starta upp det i höstas, när jag mådde tillräckligt bra för att känna att det fanns en chans att det skulle funka, men… icke. Nu mår jag sämre (även om just i dag faktiskt är en rätt bra dag – jag har energi, banne mig!), vilket förstås sänker förutsättningarna.

Synd.

Det enda fk velat göra sedan vårt rehabmöte i november har varit att vänta på nästa möte. Och vänta på nästa besked. Och vänta på nästa… Det hon väntat på är att “ha alla korten på bordet” när vi sätter och för att besluta om var det kan vara lämpligt för mig att arbetsträna. Hon vill veta exakt vad vi har att ta ställning till. Kanske är det inte bara min bipolära sjukdom, kanske finns det ytterligare problematik man kan sätta ord på och därmed förhålla sig till. En bra grundtanke, men det måste ju finnas någon rimlighet i detta väntande också, kan jag tycka…

Så här:

16 november

• Rehabmöte. Läkare, terapeut, handläggaren på fk och jag. Möte bokat med annan läkare 22/11 för besked om ev utredning av adhd.
• Fk vill att vi avvaktar det mötet innan hon går vidare och startar upp projekt arbetsträning (vilket bland annat innebär att involvera arbetsförmedlingen, eftersom jag är arbetslös). Handläggaren från fk bestämmer slutdatum för min sjukskrivning till den 15 februari, för att det ska finnas marginal för oss att få ut mig på en arbetsplats.

22 november

• Läkaren uteslöt adhd på stående fot. Mitt ärende ska tas upp i arbetsgruppen den 6 december. Två dagar senare har jag tid hos min terapeut.
• Fk vill att vi avvaktar det möte jag har med min terapeut den 8 december för att se om jag får besked då, om vad som sagts i arbetsgruppen den 6e.

6 december

• Läkaren ringer och meddelar att de bestämt i arbetsgruppen att jag ska få träffa en psykolog för ett bedömningssamtal. Ev blir det aktuellt med utredning av något annat än adhd, kanske asperger eller liknande.
• Fk vill att vi avvaktar att jag varit till psykologen. Jag påtalar att det kan ta månader att få tid dit. Hon vill att vi avvaktar åtminstone besked om hur länge jag kommer att få vänta (typ en remissbekräftelse). Har inget hänt i januari, så tar vi nytt beslut om hur vi ska gå vidare då, säger hon.

8 februari

• Jag mailar och meddelar att jag ska till läkaren den 13e, eftersom min sjukskrivning går ut! Dvs den sjukskrivning vars slut hon satt ett slutdatum på. Min fråga är vad jag ska ta med mig till läkaren sett ur fk’s synvinkel. Hur ser planeringen ut för min kommande arbetsträning? Hon sa ju att vi skulle ta nytt beslut i januari, men jag har inte hört något från henne…

13 februari

• Mailsvar landar i min inbox under tiden jag är inne hos läkare. Jag ser det förstås inte förrän efter mötet. Svaret lyder ordagrant: “Ta upp med din läkare om det är aktuellt att du kan påbörja en arbetsträning. Sjukskrivningen tar din läkare ställning till i förhållande om du på någon nivå kan stå till arbetsmarknadens förfogande.”.

Huh?

Efter att ha förhalat hela processen i tre månader, så lämnar hon alltså över ansvaret på läkaren. Det beslutades i november att jag skulle ut på arbetsträning! Självklart måste läkaren göra en ny bedömning nu, när det gått så lång tid, men my god! Hade handläggaren på fk tagit tag i saken redan i november, så hade det inte behövts – då hade jag jobbat minst två timmar per dag i dag (under förutsättning att arbetsträningen skulle funkat förstås)!

Ursäkta alla utropstecken, men jag blir så upprörd.

Vill också tillägga att det jag punktat upp ovan är de avgörande tillfällen då fk meddelat att vi ska avvakta. Däremellan har konversation förts vid ytterligare några tillfällen.

Vad gäller psykologtiden har jag, trots flera påstötningar, fortfarande inte ens fått besked från psykiatrin om hur lång väntetiden är…

 

Vi har en del att slåss med…

Jag kom att tänka på det härom dagen. Folk har sagt det åt mig, att “hur orkar ni” och “ni har väldigt mycket omkring er” och det har jag ju vetat, men… inte förrän i förrgår, tror jag det var, så slog mig tanken om hur jag skulle tänka om det var någon annan, som berättade följande.

1997

• Jag och min man var nygravida på vår 1-årsdag. Så nygravida att vi inte visste om det än. Vår äldste son (jag hade en med mig sedan tidigare också) höll full rulle redan i magen och jag fick inte ens sova ifred… Han föddes i slutet av året.

1998 – ca 2003

• Ovan nämnda son höll lika full rulle utanför magen och det var inte utan att vi funderade på bokstavskombinationer åt honom. Det är jobbigt att se hemvideor från de året, för alltid är det någon av mig själv och min man som vrålar åt denne son att han ska låta bli, inte göra det och det… Han lugnade ner sig när han var runt 6-8 år ungefär.

2000

• Nästa son föddes i slutet av sommaren.

2001

• En son till i slutet av året.

2003

• I slutet av året får min man veta att det onda han haft i sin kropp ett halvår är “något reumatiskt”.

2004

• Strax före nedan nämnda födelse får min man diagnosen fibromyalgi.
• Siste sonen föds i början av året.
• Han som föddes -00 börjar öka takten, så att säga, ganska precis runt det att han fyller 4 år.

2004-2010

• Äldsta (gemensamma) sonen mår sämre och sämre. Upplever sig mobbad i skolan. Många möten i skolan, så kallade evk’s (elevvårdskonferans). Han får psykolog på barnkliniken, som skickar honom vidare till bup efter att han ritat en “otäck teckning”.
• 2000-sonen ökar takten hela tiden och mår sämre och sämre även han. Stora problem med aggression. Mycket bråk i syskongruppen hemma. Bup tar sig an dem alla och de går dit i grupp (2004-sonen är då 4-5 år) samtidigt som 2000-sonen även får enskilda samtal. Enormt mycket samtal från skolan och även här många möten.
• Äldste sonen börjar må bättre och runt 2008 kan man nog säga att han hade det bra igen.

2006-2007

• Jag genomgår en behandling för/mot alkoholberoende under våren 2006. Jag hade inte druckit på ett onormalt sätt på flera år, men var i behov av behandlingen. Detta utlöste en djup depression, som i sin tur ledde till min bipolära diagnos hos psykiatrin i mars 2007.

2010

• Vid årsskiftet bedöms 2000-sonen i princip suicidal. Vi läggs akut in på bup för utredning under två veckor. Reslutat: adhd och medicinering. Vardagen vänder som att bläddra blad i en bok! Äntligen lugn och ro! Vi kan lämna barnen ensamma i ett rum och behöver inte längre punktmarkera nämnda son. Inte förrän nu inser vi vad vi haft att handskas med…
• 2001-sonen får det jobbigare och jobbigare i skolan. Många, många samtal från skolan och många möten i skolan igen.

2011

• 2001-sonen får enskilda samtal på bup och ställs i kö för utredning, som genomförs under sommaren. Resultat: adhd samt asperger.
• Under slutet av sommarlovet drar det igång hemma igen och sedan dess är vi – av någon anledning som vi inte förstår – tillbaka i hur det var före 2000-sonen påbörjade sin medicinering.

2012

• Läget kvarstår enligt ovan. Vi kan inte lämna barnen ensamma, ofta inte ens i ett annat rum än där vi själva är. Många, många gånger per dag delar vi på dem, säger åt dem, pratar och diskuterar beteenden…

Jag är fullt medveten om att hösten bidragit mycket till hur jag mår just nu och när allt detta blir så tydligt, så är det ännu mindre konstigt…

 

Google is my friend

Den skattningsblankett för depression, som vårt vuxenpsyk använder sig av, ger vid handen att “annat depressivt syndrom antyds föreligga”. Med ‘annat’ menas annat än ‘egentlig depression’, som är den medicinska termen för depression.

Så jag är väl lite halvdeppig eller så då då. Ungefär som jag tänkte själv. På väg mot en riktig depression, om det här håller i sig.

(blanketten gick snabbt att hitta via google; http://www.viss.nu/Global/Bilagor/PHQ-9_svensk.pdf)

 

Är jag deprimerad?

Var hos terapeuten i dag. Hon tycker att jag är som man är när man är deprimerad. Typ. Jag vet inte vad det betyder.

När jag beskriver hur jag mår, tänker, känner och (inte) agerar, så säger hon gång på gång att “ja, det är ju typiskt när man är deprimerad”.

Jag vet det. Jag vet att det inte är ett gott tecken att

• ha ångest
• vara oföretagsam och inte komma sig för med något alls
• “vakna” först framåt eftermiddagen
• vara tyst
• inte skratta åt sånt om man egentligen tycker är kul
• inte svara på tilltal

Teoretiskt så vet jag att det är tecken på depression, men betyder det att jag är deprimerad? Jag vet inte.

Å andra sidan vet jag inte om jag vet hur det är att vara deprimerad. Jag kom att tänka på det efter mötet med henne, när jag funderade över om det hon sa betyder att jag är deprimerad. Mitt liv har liksom varit fyllt av det måendet sedan jag var tio år. Det är snart trettio år…

Inte ens när jag var som värst deprimerad, så förstod jag att det var det jag var. Det är fem-sex år sedan nu och det är först under de åren, som jag börjat lära mig vad det är att vara deprimerad.

Kan ni förstå hur jag menar?

När jag gick min utbildning till behandlingsassistent, så läste vi bland annat psykiatri. En dag hade vi en föreläsare hos oss, som berättade om olika psykiatriska diagnoser – bland annat depression. Medan hon pratade kom jag av mig.

Det var ju mig hon beskrev. Det var ju mitt liv! Så där mår jag typ jämt, vet jag att jag tänkte. Eller om inte “jämt”, så i alla fall “ofta”.

Ett år senare var jag mycket djupt deprimerad, men fattade det inte. Jag brukar ju må så. När folk runtomkring mig (tre av varandra oberoende personer inom loppet av en vecka) började säga att de uppfattade mig som deprimerad, så tänkte jag “jahaaaa, är det det jag är” och sökte hjälp. För om jag nu var deprimerad, så visste jag ju att jag kunde få hjälp. Ditintills hade jag liksom bara tyckt att jag “inte mådde så bra”…

Så hur är det nu?

Jag tänker väl lite lika nu. Jag mår inte så bra. Och när det nu varit så i i runda slängar sex veckor, så är det definitivt en downperiod. Det har jag nog sagt att det är i ett par veckor nu, tror jag. Att jag inte mår så bra, att det är en sämre period.

Den första på evigheter! Eller ja… sedan förra våren i alla fall.

Usch. Att jag tycker att “sedan förra våren” är “evigheter” när det kommer till det här med att må bra eller dåligt, det är rätt skrämmande. Att om jag inte mått dåligt på så länge, så betyder det att jag mått bra i “evigheter”. Vi pratar om mindre än ett år.

Nåja.

Men är jag deprimerad nu då alltså? Jag vet inte. Egentligen tror jag inte det.

SÅ himla mörkt känns det ju inte! Eller? Nej. Jag tycker nog inte det.

Men på topp är jag inte.

 

Om man kunde få lite stabilitet i det instabila dårå, tack så mycket…

Ångesten har varit tung, riktigt tung. Med mina mått mätt har tung medicinering följt. Jag är ju trots allt lyckligt lottad, som sällan behöver ta mina ångestmediciner, men de sista veckorna har jag inte orkat utan. I går tog jag dock ingen, så det lär man ju se som ett framsteg.

Anledningen att det inte behövdes i går var nog att jag for runt hela dagen. Nog kände jag av min fiende kompis Ångest av och till, men den hölls i schack av att jag hämtade barn i skolan, for till tandläkaren (en timme för tidigt, vad begär ni?), handlade, for tillbaka till tandläkaren, hem och fixa mellis samt tvätt, städa av två hyllor i hallen. Det sistnämnda blev att ta flera timmar. Jag förstår inte hur det gick till, men så blev det! Jag drog om kablar och hängde upp telefoner på väggarna, så hyllan blev friare för annat… tja, det tog flera timmar.

Sen var jag helt slut! Jag kraschade.

Fattar inte det där. Hur kan man bli så trött av att röja på två hyllor?! Det går över mitt förstånd. Vilket kanske i och för sig inte säger så mycket…

I dag vet jag inte hur det går med polaren Ågren. Jag har bränt på elementet i träningsrummet (det står ouppvärmt på nätterna) och planerar att gå ner och köra ett pass om en timme. Ska då också elda samtidigt, så jag kan duscha efter träningen…

Vid halv tre är det dags att hämta barn igen, för adhd-besök på bup den här gången.

Det finns massor av ren tvätt att ta hand om. Massor! Barnen hittar inga rena tröjor på mornarna för att de ligger i olika tvättpåsar lite här och var… läge att sortera, vika och lägga in i hyllor och lådor.

Ångesten finns här redan, men förhoppningsvis behövs ingen tablett i dag.

Varför kan det inte bli balans i det här bipolära? Jag har mått bra länge. Riktigt bra faktiskt. Ni svajar det igen och… äh, jag lär mig aldrig hur det funkar. Jo, till stor del har jag gjort det – men till lika stor del inte, känns det som.

Även under tiden jag mått bra, så har jag haft perioder av märklig sömn. Ni vet, vaknar och är superpigg fast jag i rena timmar sovit för lite. Sover dåligt, framför allt de sista timmarna av natten. Är ibland pigg ändå. Svårt att somna. Konstigt bara. I grund och botten har jag det väldigt bra med sömn nämligen. Somnar när jag lägger huvudet på kudden, sover hela natten. Vaknar ibland pigg, ibland trött, så som det ska vara. Inte så här.

Nå, jag ska väl vara glad för den långa tid jag mått bra… (och det är jag)

 

Vill inte…

Nä, vill inte mer just nu. Drar täcket över huvudet och deppar en stund. Ska bara åka och handla först.

Suck. Men det går väl över. Sen.

 

Dagen efter ångesten

Jag och 14-åringen tittade på en film i går. Han har kortdag på onsdagar och hinner hem före sina småbröder, så vi tog tillfället i akt och tittade på Panic Room. Det var skönt. Dels är det mysigt, men framför allt distrahetade det från ångesten en stund.

Men den kom tillbaka.

Dagen slutade med benzo x 3. Med tanke på att jag inte somnade, så behövdes de nog… Men i dag är jag såsig. Vet inte hur det blir med ångesten. Jag känner av den, men hoppas att den stannar där den är just nu, dvs lite halvt under ytan.

Vi får väl se.

Jag har i alla fall varit ner och dragit på värmen i träningsrummet. Tänkte gå ner dit om ett par timmar och köra ett pass.

 

Värsta ångesten ever!!!

I går och i dag har jag nog haft den värsta ångesten jag någonsin haft. Åtminstone är det helt klart topp fem. Eller tre.

Vill bara sätta mig i ett hörn och gråta. Eller nej… gå runt. Sitta still är inte bra. Eller jo… det kan det vara.

Jag vet inte.

I går gick jag och tränade för att få bort ångesten. Det brukar hjälpa otroligt bra! Men i går hjälpte det bara lite. Inte så “bara” i och för sig, men ändå. Det hjälpte inte lika bra som jag hade hoppats. Fast tillräckligt för att jag skulle avstå att ta medicin och det är ju bra förstås.

Men i dag vete fan. Ska dock till terapeuten, kanske det hjälper.

Jag blir ju så himla såsig av tabletterna och i kväll jobbar maken kväll. Inte så bra att ta medicin då, när jag är ensam med barnen. Å andra sidan är det inte jättelyckat att ha råångest när jag är ensam med dem heller…

För- och nackdelar:

• med ångest blir jag apatisk och/eller tappar allt tålamod
• med medicin somnar jag först (oftast) och blir sen arg och elak

Det går kanske på ett ut…

Kanske det enklaste är om någon bara skjuter mig i huvudet.